Weird Science
Det är inte Zooey det är fel på

2010-01-11  

Nu har jag läst ett klagomål för mycket på 500 Days of Summer. Att man blir provocerad av Manic Pixie Dream Girls är förståeligt, men har ni sett filmen? Alls? Poängen med MPDG:en är att hon inte har några egna motiv, utan att hennes enda existensberättigande är att skapa olika känslor och insikter hos den manlige huvudpersonen. Hon finns till för att frottera hans ego och upprätthålla hans bild av den indiepopkvinnliga mystiken.

Men sensmoralen i 500 days of Summer är att snubben är dum i huvudet. Han fantiserar ihop en personlighet åt en tjej han inte känner, sedan nickar han och ler medan föremålet för hans ömma låga klart och tydligt förklarar att hon inte ämnar bli ena halvan av någon evig romans. Hon har en helt egen, oberoende agenda: Hon vill ligga lite. När hon märker att det kommer¬† för mycket strings attached dumpar hon killen, och en stund senare träffar hon sitt livs kärlek och gifter sig.

500 Days of Summer handlar inte om hur magisk Summer är, den handlar om att Tom behöver växa upp, skärpa sig och inse att kvinnor också är tredimensionella (inte nödvändigtvis sympatiska) personer, även om de är heta och kan en textrad ur There is a Light that Never Goes Outs refräng. Hon uppfyller alla yttre tecken för att vara en MPDG, men sedan snuvar hon Tom på konfekten. Det blir inga långa nattliga samtal som förändrar hans liv och han måste lägga in en övertalningsoffensiv för att hon ens ska vilja springa runt på Ikea och vara bohemisk. Det enda resultatet av historien är den förkrossande insikten att Tom inte är huvudperson i en romantisk komedi och att inte allt är förutbestämt, och sedan som salt i såren ett floskelbemängt tal från Summer om att nu har hon bestämt sig för tro på allt det där eftersom hon blivit tokkär i nån annan karl. Tom uppvisar emotionell mognad som en 12-åring, vilket (surprise) straffar sig.

500 Days of Summer kanske inte är den mest förödande kritiken av emosogynists någonsin, men den är ganska långt ifrån Garden State om man säger så. Låt oss spara vreden till de oräkneliga horder av filmskapare som gjort dig förtjänta av den.

Hejdå, Tai

2009-12-21  

brittany1Brittany Murphy hann med en hel del roller under sin alldeles för korta karriär, men för mig kommer hon alltid att vara Tai. Hon som med episkt allvar snyftar med i Rolling with My Homies – eller på en gladare dag tolkar mentosreklamen. Tai som borde vara en trist kliché men i stället stjäl varenda scen hon är med i. Tai som är hjärtat och själen i det tidlösa high school-filmmästerverket Clueless. Det finns för all del många minnesvärda roller med i filmen – Jeremy Sistos överklasspoling, Paul Rudds complaint rock-lyssnande college-mjukisaktivist (som kom att definiera »drömprins«¬†för en hel generation av lagom-alternativa högstadietjejer), Alicia Silverstones klipska men men inte så gatsmarta hjältinna. Faktum är att Clueless har charmiga kids att gödsla med, men ingen lyser så klart som Brittany Murphy.

Med sin smått geniala timing och en diktion som skulle få vilken talpedagog som helst att storkna (hennes sätt att uttala »Elton«¬†kommer för evigt att leva i våra hjärtan) tog hon sig an high school-standarden den fula ankungen, och den blev aldrig densamma igen. Handlingen, som i Emma – Jane Austen-romanen som agerar förlaga till filmen – har en del sunkiga politiska undertoner, blev i Clueless-tappning en fnissig uppmaning att skita blankt i coolhetshierarkier och köra sitt eget race.

Nu var ju inte detta något som Murphy hittade på själv, manusförfattare och regissör Amy Heckerling hade eventuellt ett ord med i laget. Det hon däremot gjorde var att ingjuta Tai med så mycket social awkwardness att man ville sitta bakom skämskudden stora delar av filmen, men också så mycket värme, sårbarhet och humor att man verkligen, verkligen älskade henne. Och det är stort skådespeleri.

Sensationsfritt på sexkliniken

2009-12-18  

dr_drew_interviewFörsta gången jag slog på Celebrity Rehab with Dr Drew förväntade jag mig ett B-kändis-train wreck typ Surreal Life. Gissa om jag tog fel. Det är väl tämligen oklart ifall patienterna egentligen gynnas av att deras missbruksbehandling strålas ut över världen – men att det är folkbildning på hög nivå och förbannat bra teve, det är tveklöst. Redan skräcken i ögonen på övriga deltagare när de såg den gravt alkoholskadade Jeff Conaway (som uppenbarligen jobbat stenhårt på att supa ihjäl sig sedan Grease ungefär) göra entré visade att detta skulle bli en annan sorts serie. Och Dr Drew! Det är som om någon galen vetenskapsman suttit och retat sig på Dr. Phil för att till slut gå ner till labbet och framställa en perfekt motsats:

Genuint omtänksam. Svalt professionell. Omöjlig att provocera. Fri från allt vad moraliserande heter.

Nu har Sex Rehab, uppföljaren till Celebrity Rehab 1–2, gått i någon månad och jag är fast. Gruppterapi varvas med enskilda samtal och kollektivt runtskräpande i huset. Det allra mest fascinerade är att flera av patienterna beter sig precis lika drygt som en genomsnittlig Villa Medusa-deltagare, med skillnaden att vi får Dr Drews analys av vad som pågår:

»När man blivit utsatt för övergrepp stannar man ofta mognadsmässigt i utvecklingen. Det är dessutom så att sexmissbruk är så djupt skambelagt, och traumana så oerhört smärtsamma att konfrontera att patienter ofta undviker att ta emot hjälp till varje pris. Att Kari Ann ligger och sover hela dagarna och vägrar delta i gruppsamtalen tyder på att hon är gravt traumatiserad, och hon måste till varje pris hindras från att åka hem.«

Mycket riktigt säger också Kari Ann i enskilt samtal med världens mest tillkämpat glättiga röst att »ja vadådå att jag blev våldtagen några gånger när jag var tolv. Det är ingen stor grej, jag gillar inte när folk dömer mig. Nu ska jag gå och sova«.

Det här är förstås total voyeurism, och det känns lite småvidrigt att skriva »yes! man får titta på följderna av riktiga övergrepp!« men samtidigt… Sex Rehab är så BRA. In Treatment-bra. Katharsis i varje avsnitt-bra. Med oändligt tålamod och stadigt satta gränser konfronterar Dr Drew och hans medarbetare deltagarnas missbruk och problembeteenden. Patienterna hamnar i konflikter med varann eftersom de är så bräckliga, konflikter som man varsamt jobbar sig igenom och löser. Sex rehab är helt enkelt något så ovanligt som ett teveprogram som kan benämnas som »sexsåpa« men inte har »vissa människor är helt enkelt dumma i huvudet« som sensmoral.

Snackhouse! Citatmaskinen bäst i True Blood

2009-08-31  

Det vore fint om jag kunde prestera en skarpsinnig analys av senaste True Blood, men jag är för överväldigad av Jason Stackhouses briljans för att få ihop fullständiga tankegångar. »Guys, I read a book about this. This is the oral history of the zombie war!« Det där suset du hör? Det är tusen World War Z-fans som blir kära.

Somliga manusförfattare skulle nöjt sig med att få in en sådan femetta under ett avsnitt, men inte True Blood-gänget. De bara fortsätter. Och fortsätter.

Som när Jason tar hela »men om Sam kan bli vilket djur som helst…«-resonemanget till sin logiska (nåja) slutpunkt.

Eller när han med stor insiktsfullhet förklarar varför det inte är så himla lätt att vara Jason Stackhouse: »I work out like a motherfucker!«

Eller för den delen när han citerar bibeln. Eller om det var konstitutionen.

Hurra för en teveserie som omhuldar sin egen befängdhet. Hurra för en serie som fattar vilka skådisar folk älskar – och låter dem skina.

Snabbmat är också mat

2009-08-28  

Varför tittar jag på Dark Blue egentligen? Karaktärerna är platta som pannkakor, klyschorna duggar tätt.

Är det skådespelarna? Nog för att det är ganska kul när Dylan McDermott blänger på folk, men det borde ju inte räcka mer än högst två, tre avsnitt.

Till viss del tror jag att det uppläggets egen begränsning som lockar: »Nu har de fått ihop fyra (fem, sex, sju…) olika undercoversnut-scenarier – kan det finnas fler?« Ibland får jag för mig att serien fötts ur att Jerry Bruckheimer suttit och tittat på The Wire och bara »Alltså det här har ju schwung, den gör vi. Fast vi måste ha snyggare skådisar, sådana här gamla skrällen vill ingen titta på. Och så lite sexigare miljöer. Och inte en massa jävla politik hela tiden.«

Nej, Dark Blue är verkligen inget mästerverk. Men den levererar helt sebar polisaction, och det känns som en ren bonus att man slipper pseudovetenskapen som är så poppis på andra håll. Teamledaren Carters fullständiga brist på respekt för lagen (»Hinner vi inte få ut pengar i tid för operationen? Nähä, då får vi råna en diamanthandlare«) är faktiskt sjukt rolig. Oftast avhåller man sig från de meningslösa falska slut (som ingen går på! Vi vet hur långa avsnitten är!) med påföljande »oväntade twists« som annars med obeveklig förutsägbarhet hemsöker kommersiell tevedramatik.

Och så enkelt är det väl: Ibland vill man inte ha en trerättersmiddag. Ibland är man bara sugen på en kompetent ihopsvängd kebabrulle.

Stridsyxorna slipas på Sterling Cooper

2009-08-18  

Don Draper verkar onekligen ha landat rätt mjukt efter förra säsongens oroligheter. Han pysslar om frugan, efterfestar med flygvärdinnor och plockar heta kampanjidéer ur luften. Värre är det för Pete »Varför kan inte jag få två bullar när alla andra får en« Campbell. Som vanligt. Vad ska han egentligen behöva göra för att pappa reklambyrån ska gå med på att han är lite bättre än de andra barnen? Man blir för övrigt rätt nyfiken på hur de två herrarnas relation har utvecklats sedan sist, med tanke på hur obekymrat Pete stormar in på Dons kontor för att sedan tvärnita och gå över i artighetsläge när han får syn på Roger Sterling.

Kontorskonflikterna verkar över huvud taget ha eskalerat, inte minst i och med ägarbytet. Mest spännande är det, som vanligt, att följa Joan och Peggy. Jag kan inte låta bli att tänka på Portia di Rossi i Better off Ted när hon förgäves försöker få medarbetarens åttaåriga dotter att läsa The Art of War. »No? Your enemies are reading it.«

Joan är inbegripen i ett kallt krig mot brittisk-importerade sekreteraren Mr Hooker (som på de första två minuterna här made more sense än i en hel säsong av Bones-gästspel). Gode gud, låt henne få upprättelse som maktspelare en gång för alla! Hennes enda ljuspunkt i livet får inte vara det stundande sagobröllopet med världens läskigaste »drömprins«. Joan må vara skriven som ett avskräckande exempel, men tanken på att hon med sin »kvinnan bakom tronen«-strategi ännu en gång ska bli omsprungen av karlar som inte ens fattar att hon är dubbelt så intelligent som dem, är faktiskt helt outhärdlig.

Peggy å sin sida klättrar stadigt uppåt, men auktoritetsrollen har »man« som så självklar delkomponent att alla, från sekreterare till chefer, tittar på henne som om hon vore en hund som kunde spela piano. Det är intressant att man inte faller för frestelsen att göra Peggy till en härlig systerskapsivrande hjältinna som vi med gott samvete kan heja på. Hon tvekar inte en sekund att slänga sina kvinnliga kollegor under bussen, och särskilt hennes lilla skitsnacksförsök med Joan visar ännu en gång Mad Men-författarnas fantastiska förmåga att illustrera tidens samhällsströmningar utan att ta till pekpinnen eller kompromissa med sina flerbottnade karaktärer.

På tal om skickligt skrivande: Vilken fröjd det är att se Don Drapers sociala geni, inte genom att alla står och pratar om det, utan i handling – framför allt i scenerna med Peggy respektive Pete. Så fort Don kommer in i rummet ser man hur en liten eld av bekräftelsehunger tänds i deras ögon. Med ansträngd nonchalans hasplar de ur sig sina senaste prestationer och kanske, kanske inte får de en knappt märkbar gillande nick till svar. Inför hans perfekta personifiering av den värdigt meritokratiska patriarken krymper de till skolbarn, desperata efter hans gillande och beredda att gå i döden, eller i alla fall att bränna ut sig, för att få det. Finns det chefskurser där man får lära sig sånt?

Välkommen till anstötlighetsbingo med Stargate Universe!

2009-08-14  

Oj då. Stargate: Universe ska i ett kommande avsnitt ha en storyline där en stackars tragisk rullstolsbunden snygging får chansen att låna en kropp som är normal och därmed inte värdelös. Ordet »värdelös« är för övrigt inte min lilla indignationsöverdrift – det står uttryckligen så i casting call-utskicket. Men det blir bättre. Hon använder kroppen, som lånas ut av en lesbisk soldat som beordras därtill, för att ha sex med flera män (bland dem en som soldaten i fråga tidigare nobbat). Alla vinner!

För den som vill läsa mer har diverse arga PK-bloggar, till exempel Shakesville, långa diskussioner i ämnet.

Kanske dags att börja ta 10 Things på allvar

2009-08-13  

Efter avsnitt två av nya teveversionen av 10 Things I Hate About You var jag beredd att skriva en tämligen bitter sågning – den klarade Bechdel-testet blott med ett nödrop, tack vare lillasyster Biancas maktkamp med den lokala bidrottningen, medan »självständiga« och»progressiva« Kat ägnar hela sitt jäkla liv åt att stå och stirra på nån snubbe.

Yay feminism.

Inte för att historien hänger på att Kat är vad hon utger sig för att vara, det är bara ganska tråkigt att titta på en serie som till 30–40 procent består av någon som går någonstans, stirrar en stund och sedan abrupt byter riktning. Fatta mig rätt, så skulle man även kunna beskriva de bästa bitarna av Mitt så kallade liv, men där fanns en hantverkskicklighet, där var halva grejen dialogen – kärleksfullt och helt skoningslöst exponerade manusförfattarna tonårsförälskelsen i all sin uppblåsta dumhet.

Ingen vuxen tittare kunde uppfatta Jordans halvkvädna mumlanden eller Angelas filosoferande i den serien som något annat än extremt pricksäkra karikatyrer, medan jag får den obehagliga känslan av att någon skrivit 10 Things-Patrick för att han ska vara… cool. Och det är en rollbeskrivning som inte ens Heath Ledger hade kunnat ro i land. Stackars Ethan Peck står också mycket riktigt mest och blänger med sin bästa blue steel medan resten av ensemblen får trolla med knäna för att han inte ska se alltför dum ut. Det finns en jättebra historia om självbild kontra verklighet här någonstans, men den slarvades bort fullständigt.

Fram till avsnitt sex.

Äntligen får vi en antydan till fler dimensioner hos Kat. Mandella, som hittills mest fått agera »Nej, men det menar du inte«-bollplank, visar både hjärta och hjärna. Men det mest intressanta är Biancas lilla webcam-äventyr. En ung tjej ger sig in i vad som skulle kunna tolkas som sexbranschen utan att få författarnas karmiska straffdom. Let’s face it, hade Aaron Spelling hållit i tömmarna hade hon blivit våldtagen och fått missfall innan avsnittet var slut – och blivit intagen för sluten psykiatrisk vård som cliffhanger.

Nu ska vi kanske inte brista ut i lovsång över 10 Things radikalitet riktigt än. Hela interaktionen mellan Patrick och Biancas beundrare Cameron är det väl bäst att säga så lite som möjligt om. När har förresten, förutom i Freaks and Geeks, den här »coola killen ska coacha hopplösa tönten in the ways of women«-grejen någonsin funkat? För all del, det kan vara en uppvärmning för en problematisering av mansrollen i den romantiska komedin, men det är eventuellt lite mycket att hoppas på från en kanal som bränner in logo-ordetFamily på teveskärmen.

Kalla det önsketänkande, men jag tycker mig ändå skönja något spännande i 10 Things. Kanske en ambition att inte bara rapa upp romcom- och high schoolklyschor, utan vända upp och ner på dem då och då? Kanske en (om än hittills väldigt tystlåten) kritik av hur ungdomar, inte minst tjejer, porträtteras i kommersiell teve? Jag är beredd att hänga kvar för att få reda på det.

Förvånansvärt hippa show-ungdomar i Glee

2009-07-22  

Vad ska man säga om Glee? För det första att det inte är High School Musical. Piloten är ojämn – de första 30 minuterna är rappa (särskilt Jane Lynch är i sitt esse som fascistoid cheerleadingcoach) men sedan såsar det till rejält, med tal på tal efterhand som varenda jäkla människa a) får livsavgörande uppenbarelser, och b) känner sig manad att plåga omgivningen med dem.

Men. Vi pratar snarare Mean Girls än Disney Channel. Greppet att låta den vuxna läraren ha huvudrollen känns typiskt. Ett antal olika teveproduktioner har redan varit och nosat på show choir-fenomenet, till exempel den härligt plågsamma Nickelodeonfilmen Spectacular! som lade sig bekvämt i fåran »svår att gilla om man är över fjorton«. Skaparna bakom Glee (som bland annat har Nip/Tuck på meritlistan) verkar däremot satsa stenhårt på att fånga så många olika tittargrupper som möjligt: Det finns glada shownummer för American Idol-publiken, lagom snygga underdogs för kidsen och så halvbittra vuxenskämt för oss som tror att vi är för bra för sådana här serier. De seriösa musikalnördarna får dessutom lite extra socker i form av kommande gästspel av bland andra Kristin Chenoweth.

Man kanske ska tillägga att Glee inte är en musikal i meningen att folk brister ut i sång till höger och vänster – musiken kommer i form av showkörens repetitioner och framträdanden. Och det fungerar. Det är ju lite svårt att avgöra på bara ett avsnitt, men jag skulle vilja hävda att de flesta kan tycka att Glee är ganska trivsam. Så länge man kan hålla den mörkare tonen – typ att den unge idealistiske läraren utan att tveka planterar droger på en talangfull men ovillig elev för att utpressa honom att gå med i kören – kommer vi nog att vara kompisar, Glee och jag.

Jag räknade för övrigt till två fullständiga shownummer (bland annat en smått fenomenal tolkning av Amy WinehousesRehab) och nio kortare eller längre avsnitt ur olika örhängen. Låtvalen under hösten lär gå i samma genretypiska tecken och bli en mix av musikalklassiker och pophits i raffiga körarrangemang. Den som får kväljningar av det konceptet ska nog hitta en annan serie att följa i höst. Vi andra laddar med popcorn.

Vill du höra ännu mer tyckande i det här ämnet är det förresten bara att slå på radion ikväll. P3 Kulturs musikalvecka är i full gång, och i kväll efter kl 18 pratar undertecknad, min Weird Science-kollega Johanna Koljonen och Sandra Engström från Nöjesguiden om Glee och annan showig teve.

Får det vara lite steampunk i sommar?

2009-07-09  

Förhandssnacket om SyFys nya äventyrsserie Warehouse 13 var inte peppande. Jane Espenson (som inte bara är en av hjärnorna bakom Battle Star Galactica utan också haft fingrarna i sjukt många bra serier de senaste 15 åren) må vara en kvalitetsgaranti, men »Fringe fast med steampunkelement«, vilket var beskrivningen jag hört, lät inte lovande. »Buffy/Supernatural plus Indiana Jones, fortfarande med steampunkelement« vore väl korrektare – inte för att Warehouse 13 hittills håller så hög nivå som den jämförelsen antyder, men bättre än Fringe är det definitivt. Och det är avgjort mer fantasy än science fiction, för oss som engagerar sig i såna hårklyverier.

Visst finns det problem. Joanne Kellys präktiga agent känns som alla andra präktiga kvinnliga agenter som befolkar tevevärldens myndighetsorganisationer: Ständigt följande regelboken till punkt och pricka, alltid beredd att snörpa på munnen åt den härliga snubben som de ofrånkomligen paras ihop med. Bara någon enstaka gång skulle jag vilja se en FBI/secret service-brud som påminner mer om Daisy i Spaced än en kopia av en kopia av en kopia av Scully (som för övrigt var en tusen gånger mer mångbottnad och välskriven roll än klichén hon reducerats till). Att Kellys »mörka hemlighet« kördes ner i halsen på oss redan i första avsnittet känns ju också sådär – allvarligt talat, var det någon som orkade räkna alla gånger orden »det som hände i Denver« yttrades?

Urvalsmetoden för att hitta fall att jobba med verkar även lite… godtycklig, men vad sjutton, jag köper det. Jag köper också steampunkgadgetsen (»Tesla uppfann den här som ett alternativ till…«) men det är inte svårt att se att de med sin något ansträngda estetik kan vara en dealbreaker för mer än en potentiell tittare.

Den viktiga frågan är förstås inte vilka prylar agenterna har eller hur realistiskt upplägget är, utan om det är roligt att titta på. Och det är det. Förutom enskilda höjdpunkter, som Saul Rubineks mystiske mysfarbror, håller sig Warehouse 13 precis (men bara precis) på rätt sida av självmedvetenhetsgränsen som till exempel Pushing Daisies trillade huvudstupa över, och ganska långt från prettozonen som Fringe stretar ut i allt som oftast. Att den som serie är lite på den dumma sidan är både förlåtligt och möjligt att åtgärda eftervart.